Mahopac.

ahopac ligger en timme norr om New York, det är en liten välmående stad med fina men inte överdådiga villor längs sjöarna och i skogsbackarna där askarna, ekarna och lönnträden fällt sina löv i den klara, krispiga kylan. Det sägs att Brad Pitt och Angelina Jolie ville köpa en ö i Mahopacsjön men det är kanske bara prat, sådant som folk skvallrar om inne på Jimmy Dees frisersalong.

Jimmy har haft salongen länge och hört mycket och han är inte främmande för att tala politik med kunderna, även om han uttrycker sig försiktigare med ortsbor än med en gästande svensk journalist.
Han röstade på Bill Clinton bägge gångerna och på George W Bush första gången men inte andra, och han röstade på Obama första gången men inte andra. Och nu tänker han ge sitt stöd till Donald J Trump.

Han nämner de vanliga skälen, de som alla jag pratar med ger, att Trump inte tillhör etablissemanget, han är stenrik och behöver inte ta hänsyn till en massa sponsorer och stödkommittéer, han är en buse, men en ganska charmig buse som säger vad han tycker och skiter i om folk tar illa upp.

På andra sidan Gamla Väg 6 ligger ett kafé som heter Piccolos och som har gott och starkt kaffe. Där sitter Anthony Perruzza och äter en tidig lunchsmörgås.
Anthony är en sjukpensionerad polis, han slog sönder bägge knäna för 16 år sedan när han jagade en buse nerför en backe, de fick tag i busen men Anthony har plåtproteser i benen sedan dess. Han klarar sig bra. Han får 75 procent av lönen resten av livet och har tillsammans med sin bror köpt ett litet hyreshus nere i Bronx.
Så han har tid att ägna sig åt familjen och sin hobby, att samla autografer.

Källaren är full med signerade tröjor, bollar, hjälmar och basebollträn. Nedanför villan ligger en tjärn där man kan fiska aborre och mal.
Anthony har som livsmotto att varje dag göra något gott.
Jag nämner detta för att när vi pratar om en populist som Donald Trump (eller Sverigedemokraterna eller Marine le Pen) så buntar vi reflexmässigt ihop dem med marginaliserade, frustrerade och obildade befolkningslager.
Anthony Perruzza är aktiv i Republikanska partiet. Och han är en hängiven anhängare av Trump. Mahopac ligger i Putnam County som är det mest republikanska i delstaten New York vilket i denna liberala del av USA betyder det att drygt hälften av de som röstade i förra valet röstade republikanskt.

Nästa vecka har Putnams republikaner möte för att diskutera strategin fram till presidentvalet. Det är så gott som klart att Trump blir Republikanernas presidentkandidat, säger Anthony.
– Det är inget snack om saken, 80 procent av medlemmarna i Putnam stödjer Trump, 80 procent.
(Ordföranden för Republikanerna i Putnam, Tony Scannapieco, en gemytlig karl med tvinnad mustasch, filosofie doktor i ämnet offentlig förvaltning, ansvarig för valkommissionen i countyt och med väggen full av diplom och foton, berättar att det varje dag kommer folk till honom och säger att de gillar Trump. Varje dag. Tony har inte varit med om något liknande sedan Reagans dagar.)

Anthony Perruzza har ett nästan personligt förhållande till Donald Trump. När han var ung arbetade han i några månader på ett av Trumps byggen på Manhattan och Trump kom förbi och hälsade på personalen. Han skakade hand och småpratade. Och många år senare på Yankee Stadium hamnade Anthony och hans son Joseph bakom Trump på läktaren och Joseph bad om en autograf och Trump lyfte upp pojken och satte honom i sitt knä.
Autografen finns naturligtvis i Anthonys källare.

Tro inte att Anthony är så naiv att han faller för en man som är stor i truten och lovar allt till alla. Han ser Trumps svagheter.
Trump säger det folk vill höra.
Trump kan inget om utrikespolitik mer än möjligen hur det går till att bygga hus i Europa.
Trump påstår att han ska göra en massa saker men han har inte gett besked om hur det ska gå till. Muren mot Mexiko. Stänga ute muslimer från USA. Fixa skolorna.
Fixa skolorna? Hur? Inget svar.
– Det är otroligt! säger Anthony och skrattar. Han ger inga förklaringar men ligger ändå först i opinionsundersökningarna.
Kanske är just de uteblivna beskeden och de tvärsäkra påståendena skälet till att han ligger först.
– Om en politiker skulle säga att han tänker stänga ute muslimer vore han slut nästa dag. Poff! och han är borta. Ändå har något liknande hänt förut. Vi höll ute japaner under andra världskriget och vi internerade en hel del.

Den skarpa januarisolen vräker in genom fönstret så att det blir skarpa skuggor från borden och stolarna.
– Trump kan säga det han säger för att han inte är en politiker. Valet betyder inte allt för honom. Förlorar han rycker han på axlarna och säger, ok, då får jag fortsätta att bygga hus. Och det är skälet till att jag stödjer honom.
Han tar en tugga till på smörgåsen som länge legat orörd på tallriken.
– Men Trump kommer att göra vad som krävs för att vinna. Han lägger fyra miljoner dollar i veckan på reklam. Egna pengar! Gud välsigne honom. Hans liv är att vinna. Det viktiga nu är att han skaffar sig en bra kandidat till posten som vicepresident, någon som kan utrikespolitik.
Trumps sällskap? Sarah Palin?
Anthony rycker på axlarna.
– Palin? Hon är en flicka från Alaska, ha ha ha! Vad ska jag säga?

Anthony är en väldigt trevlig man liksom så många av Trumps anhängare jag talat med. Men ibland får jag känslan av att det finns något mer, något outtalat under kritiken mot presidenten. Jag vill inte använda ordet rasism för jag tror inte det handlar om det. Men där finns en klyfta som är djupare än bara politiska meningsskiljaktigheter. Vid ett tillfälle säger Anthony:
– Obama är muslim, det är inget snack om saken. Det kommer folk att bli varse när han avgår. Vänta och se.
Vid ett annat tillfälle säger han:
– Jag är amerikan, jag är född här.
Det är Obama också.
– He he he, bra, mycket bra Peter, he he he.
USA är två nationer som på djupet misstror varandra. Det är samma utveckling som vi har i Sverige och så många andra länder i Europa.

Text

Foto