Myrtle Beach, South Carolina/Winterset – Ames, Iowa.

nnan Donald Trump ska tala inför Tea Party-rörelsens årliga sammankomst i South Carolina går jag runt och frågar några deltagare varför de stödjer denne snabbtalande, stortalande och inte alltid sanningstalande fastighetsmiljardär.
Rummet där han ska framträda är förvånansvärt litet: en bankettsal av ordinär storlek på ett ordinärt strandhotell i den högre prisklassen, ett rum där bilföretag samlar sina säljare för att dra upp riktlinjer inför nästa kampanj. Säg att det rymmer 300 personer.

Här är minst lika många kvinnor som män, de flesta medelålders och äldre, den enda svarta personen jag ser bär kakifärgad uniform och är polis.
Beverly Lung, en äldre dam som arbetar som skadereglerare på ett försäkringsbolag, tittar på mig med mycket allvarliga ögon.
– Politikerna i Washington lyssnar inte på oss, de respekterar inte konstitutionen och upprätthåller inte lagarna. De ska skydda oss mot invasion men gör det inte. Immigranterna väller in över gränsen från Mexiko! De kommer för att utnyttja våra sociala rättigheter. Jag gömde mig i buskarna nere vid Rio Grande i Texas, jag gömde mig där och fotograferade mexikaner som kom simmande över floden. Barack Obama har förstört gränspolisernas moral så att de inte längre gör sitt jobb.
Hon är mycket allvarlig och ser mig i ögonen och nickar.
– Och se på invasionen av Europa. Den är helt uppenbart planerad. Blir det några kristna kvar?

I fonden på podiet är en amatörmässig och därför effektfull målning av stjärnbaneret med orden: yttrande- och församlingsfrihet. Framför målningen står en man och pratar om statligt slöseri, han mal med en ganska entonig röst om ”era skattedollar”, han lägger fram siffror, ger exempel, klagar på svällande byråkrati, korruption…
– Donald Trump vill ge oss tillbaka våra gudagivna rättigheter. Han talar för de arga gräsrötterna. Han är inte politiker. Han kan inte köpas av några stödkommittéer och påtryckargrupper för han har egna pengar. Han står inte i skuld till någon. Trump kommer att göra vårt land säkert igen så att ingen, ingen, vågar ge sig på oss, säger en annan dam, Carol Zager, företagare från New York som pensionerat sig i Myrtle Beach.

Mannen på podiet fortsätter att hälla upprörande fakta över publiken. Slöseri. Vansinne. När han slutar blir applåderna blir ganska matta. Sedan kommer en ny talare som går till storms mot den korrupta familjen Clinton, det korrupta systemet i Washington, den korrupta politiska klassen, mot Barack Obama som förvandlar USA till ett korrupt tredje världen-land!
Han får fler applåder för han är roligare.
– Vi väljer samma människor om och om igen, säger en tredje dam, Jeanne Seaver, som titulerar sig konsult och aktivist. Donald Trump är affärsman. Han kommer att sköta regeringen som ett företag.
Men en regering är ju inget företag, det är väl inte samma sak att sköta ett land som att sköta ett byggföretag, invänder jag.

Han bär fluga och vit skjorta och ger ett akademiskt intryck.
– Ingen skillnad, säger han med eftertryck.
– Trump är miljardär och det blir du bara om du kan samla smarta människor runt dig, säger Seaver.

Vad ska man dra för slutsats av dessa röster? Ett tag funderar jag på att börja den här artikeln så här: Finns det tillräckligt många idioter i USA för att Donald Trump ska kunna bli president?
Men de jag talar med är inte idioter. De är människor som står främmande inför den traditionella politiken, de är främmande inför världen.
De står främmande inför sin tid.
De vill ha raka besked, entydiga svar, snabba lösningar. En mur mot Mexiko, inreseförbud för muslimer, krafttag i Mellanöstern, inga förhandlingar med Iran.

Utanför hotellet står en grupp stora män med sina feta motorcyklar. De bär lädervästar som det står Knights Templars på. Tempelriddare.
– Donald Trump är en sanningssägare och vi är här för att skydda människor – kristna, judar, hinduer… Vi är ett kristet brödraskap och moderna korsriddare, säger deras ledare JT Taylor som har hakskägget i en lång fläta.
Han ser upp mot himlen när han hör vrålet från ett flygplan – Donald Trumps Boeing 737. Mötet i bankettsalen är slut och mannen som vill bli president skyndar till ett nytt möte, ett nytt tal, och JT Taylor knyter nävarna och tjuter av glädje mot den mörknande himlen.

Långt från den milda vintervärmen i Myrtle Beach ligger den lilla staden Winterset ute på slätten i Iowa. Här föddes Marion Robert Morrison 1907. Han blev berömd under artistnamnet John Wayne, skådespelaren som gjorde västernfilm efter västernfilm där han spelade den kärve, manlige hjälten som trotsade svårigheter och vann.
Centrala Winterset ser ut som en liten cowboystad med låga tegelhus runt ett torg med en stor domstolsbyggnad i mitten. Huvudgatan heter John Wayne Drive. Den leder fram till John Wayne-museet. Där ska Donald Trump tala denna dag när snön yr över den ändlösa slätten och vägarna bitvis blir som isbanor.
Jag köper några saker på ett apotek vid infarten till stan. Kvinnan som expedierar säger:
– Jag har lust att strunta i jobbet och åka bort och lyssna på Trump. Det kan vara värt att få sparken för att få höra honom.
Varför?
– Han är inte som de andra.

Det blir inget tal utomhus. Det är för kallt och för mycket snö. Det ringlar en kö utanför museet och därinne går det knappt att ta sig fram för allt folk. I det innersta rummet med väggmålningar av Arizonas öken, filmaffischer och John Waynes stora herrgårdsvagn bakom ett rep får bara stadens honoratiores och journalister plats. Bakom en liten talarstol med skylten ”Trump. Make America Great Again” står en docka föreställande John Wayne.
Jag hamnar bredvid en man vid namn Ken Crow, ruinerad handlare i hästtrailers (”Obamas fel”), och före detta professionell rodeoryttare. Nu är han talesman för Tea Party-rörelsen i Winterset.

Han vänder sig om och pratar med grannen till höger. Någon har sett Trumps privata plan flyga över någons farm. En stor fågel, säger Crow, Trump köpte den för 60 miljoner och gjorde ny inredning för 35, en stor fågel!

Samma eftermiddag, några mil bort i Ames. Snöyran har lugnat sig till snöglopp, Trump ska inte tala förrän om drygt en och en halv timme men kön ringlar redan lång utanför en stor plåtlada som tillhör jordbruksfakulteten vid Iowa State University.
Klockan 17 när Trump ska börja tala är kön fortfarande lång. Klockan 17.30 är det fortfarande kö utanför.
Två äldre damer sitter på en bänk på sandgolvet inne ladan. De kom tidigt, för flera timmar sedan.
– Jag gillar Trump för att han säger vad vi tänker men inte vågar yppa, säger den ena av damerna, Janet Jennings. Att regeringen slösar bort våra pengar och att vi måste stoppa alla immigranter som flödar in i landet. Men det säger inte folk för vi vill vara så politiskt korrekta.
– Förra valet röstade jag på Obama men det vill jag inte att folk ska veta, säger hennes väninna som bara ger sitt förnamn, Glenda. Nu lutar jag åt Trump. Han vill bygga en mur mot Mexiko för att hålla gränsen säker.

Klockan 17.32 kommer han ut på scenen – Donald J. Trump, iförd en mörkblå överrock, mannen som säger vad som faller honom in, och detta tal som andra jag har hört blir på ett vis underhållande och på ett annat ganska tjatigt.
Han ältar sina strålande opinionssiffror. Han pratar om sina opinionssiffror en gång till. Han jämför sina siffror med de andra kandidaternas. Han säger att han är nummer ett.
Det är en mobbare som står där framme på scenen. Men de han ger sig på är personer som är så långt ifrån människorna på sandgolvet i Ames att mobbningen blir rolig, tycker de.
Han gör sig lustig över sin rival Jeb Bush på ett sätt som ger en fadd bismak.
Han pekar på journalisterna, ”dessa experter, dessa genier” och namnger Washington Posts kolumnist George Will, ”ta bort hans små glasögon och han ser riktigt dum ut”.

Han säger att USA har skänkt Irak till Iran, och Iran kommer att ta Syrien och Jemen också, och ”titta på kartan” – vad händer sedan? Saudiarabien!
Han gör sig lustig över global uppvärmning. Det var ju så kallt häromdagen!
Han klagar över politisk korrekthet. ”Ska man inte få säga god jul längre?”
Han säger att om det hade funnits fler vapen hos allmänheten i Paris och San Bernadino så hade folk kunnat skjuta tillbaka mot terroristerna.
Nere i Myrtle Beach uppehöll han sig länge vid sina framgångar i affärer och sin skicklighet som byggherre. Särskilt länge uppehöll han sig vid sin berömda renovering av rinken i Central Park i New York 1986. Den hade staden krånglat med i sex långa år, Trump grep in och fick i ordning på rinken på mindre än sex månader och under budget.
– Det visar vad privata affärsman kan åstadkomma. Vi kan göra samma sak med regeringen!
Skratt. Applåder.

Och muren mot Mexiko lovar han att bygga. Den ska bli hög. Vem ska betala?
Mexiko! ropade publiken.
Och han har inget till övers för förrädare. Han nämner den unge soldaten Bowe Bergdahl som åtalas för ha deserterat i Afghanistan.
– När vi var ett starkt land hade han skjutits! Bom! En snabb rättegång – bom! En smutsig förrädare!
Men då jublar inte publiken, för när den politiska underhållningen handlar om att skjuta folk då blir den inte lika lustig längre.
Han har en ganska ljus röst och är ingen särskilt bra talare. Han gör stor sak av att han talar ”från hjärtat” utan manus, ty ”jag har aldrig varit politiker, tack gode gud”. Han hoppar lite hit och dit, mest hoppar han tillbaka till sina goda opinionssiffror, och underhållningsvärdet ligger i ett slags brutal framfusighet där han slagkraftigt stryker fördomar och rädsla och frustration medhårs.

I Ames tar han hjälp av Sarah Palin, kvinnan som i valrörelsen 2008 blev den amerikanska högerns superstjärna. Hennes röst är gäll och hon ropar att systemet, etablissemanget, den politiska klassen, vill ha billig arbetskraft och det är därför den håller gränsen öppen.
Inget av det publiken får höra är egentligen nytt. Oväntade är däremot några svarta ungdomar i publiken. Jag ser dem innan mötet börjar går fram för att tala med dem men de tystnar, vänder bort blickarna och försvinner in i mängden. Under Trumps tal börjar samma ungdomar ropa:
– En röst på Trump är en röst på hat!
– Få ut dem, säger Trump och publiken börjar skandera:
USA, USA!
Och Trump fyller i från scenen:
USA, USA! USA, USA!
…medan polisen för ut de fem ungdomarna.

Text

Foto